Il a dit que j’étais une vraie femme et je suis restée sur place en extase:

il y avait enfin quelqu’un pour me voir telle que j’étais, pour voir que je n’étais pas

comme celles qui ont besoin de hauts talons, de blouson cintré, de poudre, de fond de

teint et d’ombre à paupières, de fer à lisser et de seins débordant du soutien-gorge, ou

rembourrés au silicone, et puis si souriantes ; je ne pourrais jamais être comme elles,

car je trouvais qu’elles étaient de vraies femmes alors que moi, je faisais semblant –

un garçon -, ou bien ridicule, je ne pourrais pas être avec elles, prétendre être quelque

chose ; alors je me suis mise avec lui. Il était affreusement moche mais je lui disais

qu’il était beau, comptant de la sorte pratiquer sur lui une opération esthétique pour

qu’il puisse continuer à me dire que j’étais une vraie femme, mais avant que j’aie eu le

temps de dire ouf, il s’est mis à me donner hauts talons, poudre, fond de teint, rouge à

lèvres, ombre à paupières, à me vêtir de bas nylon et corselet, - ce que je n’ai pas eu le

temps de méditer.

J’ai envie de m’oublier

oublier comment je m’appelle

qui je suis

qui je connais

ce que j’ai fait et pensé

oublier que j’ai eu mal

que j’ai gravi des montagnes

oublier que j’ai dansé

avec ou sans témoin

oublier que j’ai table et chaises

mur, portes et ciel

oublier mes enfants

et petits-enfants

les montagnes les vagues le sable

les rêves et les nappes

mes courses et démarches

coups de fil et sucriers

oublier tout ce que j’ai en mémoire

oublier que je dois aller demain chez le docteur

et à une réunion mercredi

oublier qu’on est mercredi

oublier oublier oublier

tout sauf toi.

La veille du jour où il va emménager

il me confie

que les femmes ont souvent changé de barillet

pour l’empêcher d’entrer

et ses yeux se remplissent de larmes

je ne sais si je dois rire ou pleurer

il avait trop bu et elles avaient cru

qu’il allait les battre,

elles avaient de sang-froid changé de barillet

le laissant trouver porte close

et il me fait promettre

de ne jamais changer de barillet

si tout avait été O.K.

j’aurais dû courir changer le barillet

mais je voulais à tout prix

qu’on vive ensemble

quitte à être enfermée quelque part

dedans ou dehors.

Qu’est-ce qu’il y a

Pourquoi ne puis-je cesser

de penser à lui

il m’est venutout à coup à l’idée

que j’ai été une machine

et quand je coupe le courant

je me transforme en personne

et cesse d’être une machine

machine à sexe

machine à violence

machine du passé

machine de femme

machine qui bouillonne

machine qui crie

machine qui lance des objets

machine à souffrance

machine à la tiens-moi-lâche-moi

et je deviens une personne.

Tout le monde lui disait

qu’il y avait d’autres poissons dans la mer

mais il n’était pas un poisson

c’était un vieil oursin.

A veces decidía marcar un gol y entonces lo marcaba, hasta a los contrarios más difíciles, era como si construyera un espacio en su mente, creánddose a sí mismo y al portero y al balón, y después era ya fácil crear la red y entonces se lanzaba impetuoseo como si ni él mismo creyera que en el instante siguiente el balón furera a estar como una trucha coleteando en la red. Y también creaba un poco de fe y todo eso tenía que hacerlo de antemano porque no tenía tempo mientras ocurría.

Estaba muy cabreado cuando dijo que no aguantaba más que el periódico dijera siempre que era como un motor en el centro y que eso estaba afectando también su vida privada porque en cuanto apagaban las luces y con el partido a punto de empaezar ella le susurraba al oído: sé como un motor en el centro.

Algún día lo entenderé, dijo la madre allí donde estaba viendo el partido de pie, pero se preguntaba constantemente cuál era su posición, si debería hacer un guiso o asar una pata de cordero, si debía predecir la derrota o la victoria del equipo, si debía decir buena suerte o mierda, sí debía aparecer vestida con el delantal o un jersey, si el jugador estaba fuera de juego, si había que sustituir a aquel chico, si aquel jugador estaba lesionado o si no todos se daban cuenta de que sus chicos eran los mejores aunque ella los quería para sí, y entonces se concertó en el partido como si estuviera resolviendo el misterio de la vida para poder ser capaz se llevar una conversación y se dio cuenta de que el centrocampista se hizo con el balón, después el denfensa se hizo con el balón y después el extremo se hizo con el balón y el delantero centro apenas se hizo con el balón, , hasta el portero siguió hacarse con el balón y lanzarlo al aire en un saque largo, y de repente ella recibió un lase del cielo, notó que de le llegaba, estaba receptiva, aquello le sonaba, una idea vino a la cabeza, estaba que el fútbol gira en torno al que se hace con el balón.

O sea que es el balón, pensó.

Es el balón. El balón.

I had sex in Central Park.

It happened in the bushes by Cleopatra’s Needle, the needle pointed straight to the only star in sky, the Metropolitan museum dug its roots still further into the ground and deceased Indians were standing by with honour.

The grasshoppers sang like a seductive choir of angles in the dark, and only the light from a lamppost sneaked its way through the bushes, the foliage quietly said its words of blessing like in a Celtic cemetery.

He was black and I was white. Never before in my life had I given it thought that I was white.

Then we made love in the park, once and then again. It was like a magic prayer.

He came inside me. Inside my temple there is a fountain which then filled with me juice and made me soft but him hard, and he went crazy with joy like on a wild horse running across the vast plains, then he fucked me fast and brutally or he fell into slow, hypnotic movements. My temple was filled with white doves; the world came inside me and I came inside the world. I am always on the look for an orgasm which will tare me to shreds and recreate me; maybe it will never come because I call my vagina a temple instead of my dark, dark hole and I never let my mouth being filled water without feeling guilty and pore myself over someone. And then the tears that would fall to the ground never come and I get an intellectual epiphany.

Before we made love he shook the bushes, as if to shake off the serial killers, patted the ground and lay his shirt on it. His movements reminded me those of an animal searching for a place to sleep. In dawn, when the joggers started to appear, we laid down in the sun in an open area. I couldn’t sleep and I looked at his shoes, which were fine but old looking shoes and could have been from the Salvation Army, and I wondered if I had slept with a bum or a homeless man; perhaps he spent every night in Central Park. He was sound a sleep as if he were in his home; however I watched the squirrels run by and the other people, while worrying about not having taken my medication.

Everything was in my favour that night, I grabbed his shoulders and told him I loved him in the middle of things and that way I prevented him from cutting my throat and cover me with dirt in this world famous park that was paradise at day but a nightmare during the night. Even my temple started to crumble and ever since, my heart is buried in Central Park and I who had always thought that it would be buried in the Icelandic quiet wilderness along with moss and spring bird, but here I suddenly got to know the world in a forbidden place that was like created for me. The wheel of fortune all of a sudden started spinning after having being stuck for so long.

I was on my way home the other night, when he suddenly appeared, as if from the dark, and offered me a drink. I told him that I was a passive (ineffective) alcoholic. He thought my answer was so impressive that this must have been the pick- up line of the century. I thought he must be a junkie, maybe because how he appeared from the dark or because of the look on his face, the one of pleasing, which characterizes so many junkies. I shook of my suspicions; he was just a black man, in addition a trumpet player who made hats. I was completely enchanted. I sat with him for two hours, tried on all his hats and finally I bought the nicest one, which was golden. Then I got a private concert that he magically pulled out from his bag. There were the weirdest instruments I’ve ever seen; an African calimba, the flute and the jambee-drum. I noticed how he changed and became much more of a man when he hit the drum. He was supposed to be having a concert at the bar however it turned out that the only audience was me. I was wearing a red dress and I felt good in his presence, he was very interested in my play and he wanted to hear everything about the blind and kind woman who had herself buried twelve times. His name was Algea. I bought him a bear and gave him a ticket to the premier. I had rather expected to get a meteor in my head than he’d show up.

Once upon a time there was a housebreaker who was always breaking in and always hoping that a woman in a floral dressing gown would wake up and say, when she saw the look of anguish on his face: I know that you are good at heart, my poor thing. And then she would give him milk to lap put of a bowl.

The boy girl was in love with a lot of boys at the same time. The first had such a beautiful voice that she wanted to sleep with him, the second had shoulders that she longed to run her fingers along, the third acted so well on stage that she acquired faith in life, the fourth worshipped and admired her so she went to look at herself in the mirror, the fifth had eyes like stars so she wanted to go rowing with him, the sixth was much younger than her and then time changed its shape, but the seventh was best, because she could make no sense of anything, only felt that all the string of her heart were singing and so she went cascading over the edge of the rock. And if she tried do ring him the telephone always caught fire.

Once upon a time there was a child whose parents were so perfect that they were always giving their child compensation. Yet no sticking-plaster was ever seen on this child. The child accepted the compensation gladly, but in the end suffered from greed, which appeared in an increased look of self-torment on its face. To end the story I must add that when the child reached the years of maturity it had acquired that stubborn feeling that life owed it something.

The man who left his woman in a hurry, left his honey pot behind. She didn’t know whether it was by accident or deliberately. The woman wept buckets when her man left. But at last she could tell that the sky above her had risen. When the woman had polished off the honey a year later, the man came back and begged the woman on his knees to marry him but by then she had become too sweet for him.

Once upon a time there was a little girl who had a seal. She lived alone in a cabin by the shore because her father and mother hand been killed in the war. The little girl stopped talking and began to take to dreaming. When she met the seal she did not know whether it was real or in her imagination. The seal became the little girl s seal. Then she died and the seal wept and drew her down to the bottom of the sea and buried her there.

The girl with sleeping sickness had a sleeping bag in which she slept day in and day out. She lay awake and stared at random until she got used to the darkness. Then she got severely depressed and it became clear to her that she could never say what she still had unsaid. Then she snuggled up in her sleeping bag and fell fast asleep when daylight came.

A little girl I knew lived solely on fishes hearts. She had goldfish in a bowl and was alone a home all day with her fishes. Her father and mother where always buying more and more fishes for her, because when they came home from work in the evening she said this fish had died today and three yesterday. When they asked the girl what she had done with the dead fishes she said she had buried them in a hole in the garden or thrown them in the rubbish. So they always bought more fishes because she was at so much. But once when her mother was re-potting all the flowers she found dead fish in every single flowerpot. After stern questioning it came to light that the girl had killed the fishes by cutting out their hearts and then she ate one fish s heart a day. And when they asked her why on earth she did this she did not know why on earth she ate fish s hearts. Then they put her in the children’s ward of a mental hospital, solely because she did not know the reason.

Once upon a time there was a girl who had slept on most of the city's sofas because she had no control over what was happening in her head.

A woman had lived a miserable life. Now she was sitting with relief in front of the television and the only thing that really gladdened her sad heart was when the newsreader said: We think it right to warn you that the pictures we are about to show must upset sensitive people. The woman then politely asked all those present to be quiet, stared fixedly at the screen and felt sense of horror spread along her backbone. It is not hard to see that this woman had become hooked on sensitivity.

Once upon a time there was a little girl who had a grandmother. The manner in which the grandmother treated her grandchild is quite unprintable. But if your imagination is so sick that you suspect you know what this grandmother did to her little girl, you will unhesitatingly propose that the grandmother should be taken to be executed.

Have you heard the story about the man who believed in the sea? I know nothing about his ancestry or his origins or his fate. I just imagine that the sea has always been kind to him and that he has not lost anyone in the sea. But in some way the sea has shown him its power. I see him clearly before me, sitting looking at the sea and sea looking at him.

The divorce children had parents who parted company and each went their separate way. The children were left behind, looked by turns to east and west and saw their parents receding into distance until they disappeared in a blue haze beyond the furthest field of vision. Then the children hatched a plot and afterwards many people were surprised that they did not seem to have any interest in widening their horizons. In the place where the family had stood together before a tree now upside down, into the ground. The divorce children still crouch there, carving their roots.

There was once a girl who looked into eyes so much that she got crazy about looking into eyes and at last she began to think about what eyes tasted like and it must have be tickly having countless eyes in one's stomach so round and soft and when she finally burned at the stake she shouted over the crowd and said she had been fishing for souls and said she repented of nothing and then she peered at them all as she burned.

Once upon a time there was a man who had many acquaintances. Whenever someone wanted to be his friend and for example dive into the coral sea with him, he ran away like shot, looked up a few acquaintances, chatted with them about under the sun and did not spare himself. But the man had one true friend who never failed him and this so-called friend of his laid him in the grave.

Once upon a time creatures from outer space came flying to the earth from an unknown star and kidnapped a child that had run away from home because its parents did not pay any attention to it. When the child was brought back to the earth may light years later it was not a day older than when it had disappeared but its parents had grown old as Meshuselah sitting by the fireside. And when they saw the child running about the living-room they asked each other what child this could be and came to the conclusion that it must probably be one of their fucking grandchildren.

Once upon a time there was a girl who split herself in two and one half of her floated out into space and flies around there, while the other half dug itself into the earth and creeps about there.

När jag tänker på dig får jag fjärilar i magen,

jag vill så gärna visa dig en av dem.

När jag rör vid mig, tänker jag på dig

och det är nåt himmelskt fånigt.

Om du skulle kunna lägga båda händerna om mina bröst,

så ja, och hugga tänderna i min hals. Tack.

Jag lovar att inte älska dig men visa dig

grym lycka.

Om du kramar min midja tänds ett ljus

i nacken. Överhövanljuset

Du ser mig se på dig.

Så guddomligt! Det är så fysiskt.

Ska jag visa dig hur mycket jag vill ha dig,

jag blir våt, mjuk, alldeles stjärngalen.

Innan jag skrev de här dikterna ville jag ha blått kakel i badrummet,

men nu gärna rosa med blommor, jag är inte klok.

Den här dikten är en bön, för att tala om för dig att du är livet,

för jag begriper mig inte på dig men längtar alltid efter dig.

Du är så ung men rymmer nåt gammalt,

kanske elden som man fann i tidernas begynnelse.

Svindel och tårar som sprutar, det är kärleken

gömd i universum.

Jag ska be på mina bara knän längst inne i en mörk grotta,

vänligen visa dig då med en brinnande fackla.

Om mitt mörker möter ditt mörker,

och mitt ljus ditt ljus.

Jag ska ge efter i din famn,

men då måste du vara i skälvande extas.

Det är som om jag hade glömt jorden ända tills

jag ser dina spår i snön och de leder fram mot mig.

När du nu har kommit så här nära, var snäll och

stryk mig på magen så börjar jag prata.

Får jag lägga dig i mossan, så ska jag komma ur forsen

eller daggdropparna, vilket du vill.

Min kropp som inte verkar veta nåt blir allvetande,

när den ser din kropp och börjar tänka.

När jag först träffade dig tappade jag kontrollen på ögonen,

annars hade du sett allt.

Var snäll och bestäm över mig, så att jag förlorar min kropp

och känner att nåt bestämmer över kroppen.

Du är som Islands ödemark, vild och känslig,

så jag ska ha klänning på mig.

Visste du att när du ser fladdrande fjärilar,

då drömmer de.

Nobody can love me. It needs a miracle like in the Bible stories for someone to love me. I am waiting for a miracle. When will it happen? When the pastor has done with the words and his voice, and it has ebbed away until only one word is left, he has pictures of Jesus handed out. His favourites get to hand the pictures out. On my way home I screw the pictures up in my hand and go down to the seashore. There, I tear them into tiny scraps and spit on every single scrap, the biggest gob I can manage. I throw them into the sea and watch them sink. A little later I don’t feel quite so ashamed of myself. Next day seahorses drift ashore, one for each scrap. And I eat the seahorses alive. I stick them into my mouth so they wriggle in my tummy, or I crush them first between my fingers and munch them. I come home, munching, and the woman says: What is this? I’m only munching the seahorses. So she says there’s no such thing as seahorses. There isn’t anything, she says, like she does when she talks about the food. I don’t care about time. I remember everything. Everybody except me forgets. Because I don’t care about time. Be quiet. Shame on you. The orders rain down on me, I can’t stand up to them. They sound like when a storm is coming, the first gust of wind slams the window shut and the next moment rain hammers on the roof of the Nissen hut so hard it’s as if it is going to hammer right through any minute and the hut will collapse like a house of cards. The huts are always damp and on the rare days when the sun shines for a while and dries the place a sour, dank smell seeps out. And mixes with the smell of fish that clings to every wall. I lick the walls. I deliver newspapers. That woman, who starts off at me if I don’t do as I’m told, she makes me do it. But she’s the one that feeds me. She gets me out of bed and starts moaning. She is so feeble, she has to lean against the wall. Aren’t you going to get up, Laufey? She repeats. Here, everything has to be repeated, as if nobody is any good. I crawl out of bed, confused as usual. But it gets a bit better as soon as I’m up. I breathe evil thoughts into every newspaper. I breathe: Die, die. And the people wither away; I can see it when they come to the door to pay me. There’s hardly any life left in them, they are so worn out; my thoughts are sucking out all their energy, hanging over them and making them clutch their throats. Life is just a lump on your left arm. Don’t listen to anybody except me. Don’t listen to T. He loves me. Do you know how long I’ve waited? You listen to me. Or else I’ll wreck everything. I’ve got all the magic of the people inside me. The people of this country have been casting spells, chanting, muttering and moaning. I am Laufey and the stories flow through me. Terrible tales of woe, never written down, that happened on every farm, throughout the centuries. These tales I can tell. Yes. I am Laufey and in the evening I scrape away my freckles. T. loves me. He sees what I could be. The rosy lips, the shining eyes, the glistening long hair, the milky white skin, the exquisite legs, the desirable bum and the slender, lissom waist. He sees the wings. I am fighting with devils. They come sometimes. Then I think of the wings. He can see where I should be living. I defend everything and everybody. T. can see it. He is going to make me into a film star. We will go to Hollywood together, where all the people are good and wake up early in the mornings to do their rehearsals and shoot their little scenes. And they haven’t got caught up in something they can’t get out of. What I call the Dreadnet. Some people can see really well. Like T. T. has dark hair and brown eyes, he looks foreign. He’s got stars in his eyes. Yes. No one needs to do anything for me. T. is going to do everything for me. Go away.

Today I caught a glimpse of Laufey. She is pathetic. I think I might rape her. She doesn’t deserve any better. I’m not telling her my name. But the first letter in my name is T. She is an idiot. I watched her today. I saw that she noticed it. Half-wit. Fucking wretch and half-wit. Idiot. And she really thinks she is something. Imagine that. From where inside that idiot head of hers do such thoughts spring? Just look at her, thrusting out those tits she’s just starting to grow, jerking her hips, with that clumsy, stooping walk and the shoulder blades sticking out of her back like wings. I have known ever since I was born that I would do something great. Something that I am destined to do. When I was small this idea was like a pimple in my brain and gradually this pimple has grown bigger and in the fullness of time it will force its way into every part of my brain and explode it and set it ablaze with light. And then, there will be a flash, a bright white light that will take me into a new dimension of thought. It will be my world, which nobody except me knows and nobody can enter. After that I’ll only have to look into peoples’ eyes to gain power over them so they’ll bow to my will no matter what. My hands tingle and shake when I think about it. I am already in command. Those two do everything I tell them. They sit there every evening and he talks about the import business and reminisces about when there was nothing to be had and lists all the things that can be imported. I can get everything I want, everything there is on this godforsaken island. Laufey. Yes, well. I’ll be the first one to rape her. Before long everybody in the huts will have done it. She’ll be a fucked-out half-wit. Give me a white shirt!

Det var en gång en flicka som hade en säl. Hon bodde ensam i en stuga vid havet, för hennes mamma och pappa hade försvunnit under kriget. Den lilla flickan slutade tala och började drömma. När hon träffade sälen visste hon inte om det var på riktigt eller på låtsas. Sälen blev den lilla flickans vän. Så dog hon och sälen grät och drog ner henne på havets botten och begravde henne där.

Lilla systern följde med stora systern på kafé. De satt vid ett runt bord och runtomkring satt andra och tittade på. Plötsligt sa storasyster: Jag tycker så mycket om dig. Då kände sig lillasyster mycket bättre till mods och sneglade på blängpellarna och såg att det bara var vanliga troll vars hetaste önskan var att nån skulle tycka om dem.

Det var en gång en sten. En becksvart sten som det droppade röda sega droppar ur och som det stelnade glittrande diamanter på. Det var vassa glänsande diamanter som stenen hade som lockdiamanter och de röda dropparna var gift, dödsgiftigt gift. Denna sten fanns i halsen på ett elva år gammalt flickebarn.

Det var en gång en flicka som alltid kramade träd. Ingen visste vad det skulle vara bra för men alla visste att hon aldrig kramade människor. På kvällarna såg man henne i trädgårdarna där hon häftigt omfamnade träden, la kinden mot den skrovliga barken och sakta rörde på läpparna. Hon klappade träden till avsked och skyndade över till nästa trädgård eller gathörn. En kväll la ett träd sina grenar om flickan och det har inte lyckats än att få loss henne och hon har ett ansiktsuttryck som hade hon erövrat hela världen. Detta träd står på hörnet av Södergatan och Vånegatan och är nu fridlyst.

En liten flicka som jag kände levde bara på fiskhjärtan. Hon hade guldfiskar i en skål och var ensam hemma på dagarna med sina fiskar. Hennes mamma och pappa köpte ständigt nya fiskar till henne, för när de kom hem från jobbet på kvällarna sa hon att den här fisken hade dött idag och tre igår. När de frågade flickan vad hon hade gjort med de döda fiskarna sa hon att hon begravt dem i en grop i trädgården eller slängt dem i soporna. Så de köpte jämt nya fiskar eftersom hon var så mycket ensam hemma. En gång när hennes mamma planterade om alla krukväxterna hittade hon fisklik i varenda kruka. Efter stränga förhör kom det fram att flickan hade dödat fiskarna genom att skära hjärtana ur dem och så åt hon ett fiskhjärta om dagen. Och när de frågade varför i hela friden hon gjorde så, visste hon inte varför hon i hela friden åt fiskhjärtan. Då satte de henne på barnpsyket bara därför att hon inte hade nån förklaring.

Kvinnan som inte visste nånting, tog till rådet att katalogisera allt. Hon räknade sina tänder, vartenda ben, sina porer, tår och fingrar, rynkor, hår och naglar, linjer i handflatorna, känslor och tankar som hon blev varse. Hon var mycket noga med att inte göra uppehåll. När inventeringen var färdig och kvinnan hade fyllt ut kolumnerna samvetsgrant, upptäckte hon att gästerna lämnat festen och att ännu en morgon var på väg. Men vem hade lämnat kvar en takt ur en schlager som svävade runt i lägenheten som en liten fågel?

Det var en gång en flicka som klöv sig mitt itu, och< den ena halvan gled ut i rymden och svävar omkring där, men den andra halvan grävde ner sig i marken och krälar omkring där.

Det var en gång en flicka som hade sovit på de flesta soffor i staden därför att hon inte hade nån koll på vad som hände i huvet.

Det var en gång en flicka som tittade folk så mycket i ögonen att hon blev besatt av att titta i ögon och till slut började hon undra hur ögon smakade och tänkte att det säkert skulle kittla skönt att ha en massa såna runda och mjuka ögon i magen och när hon till sist brändes på bål ropade hon ut till det församlade folket och sa att hon varit på jakt efter själar och inte ångrade nåt alls och så stirrade hon på alla medan hon brann.

Saga till Linda Vilhjálmsdóttir

Den här sagan handlar om en cigarettflicka. Alltid när hon fick pilar i ögat, gevärsskott i bröstet eller spjut i magen, drog hon fram ett knyckligt cigarettpaket ur bakfickan, valde omsorgsfullt ut en cigarett och tände den. Så stod hon där i ett hörn med cigarett i mungipan, pil i ögat, gevärsskott i bröstet och spjut i magen och rökte med en äckligt knipslug min. Till slut fastnade minen på henne därför att hon jämt rökte.

En man som plötsligt övergav sin kvinna, lämnade kvar sin honungsburk. Hon visste inte om det var av ren tanklöshet eller med vilja. Kvinnan grät i högan sky när mannen gick. Till slut märkte hon att himlen över henne hade höjt sig avsevärt. Efter ett år hade kvinnan ätit upp all honungen, och då kom mannen tillbaka och bad henne knäfallande att bli hans hustru men då hade hon blivit för söt för honom.

Pojkflickan var kär i många pojkar samtidigt. En hade så vacker röst att hon ville sova hos honom, en annan hade axlar som hon längtade efter att få dra fingrarna över, den tredje agerade så fint på scenen att hon började tro på livet, den fjärde dyrkade och avgudade henne så att hon började titta sig i spegeln, den femte hade ögon som stjärnor så att hon ville följa med honom på havsfiske, den sjätte var mycket yngre än hon och då ändrade tiden form, men den sjunde var bäst för då kunde hon inte hålla sig i styr, kände bara hur alla strängar vibrerade i hjärtat och allt började snurra. Och om hon försökte ringa honom tog det jämt eld i telefonen.

En gång kom några rymdvarelser flygande från en okänd stjärna till jorden och stal där ett barn som hade gått hemifrån därför att föräldrarna inte la märke till det. När barnet återlämnades till jorden många ljusår senare var det inte en dag äldre än när det försvann men föräldrarna satt vid brasvärmen och var urgamla. När de såg barnet tulta omkring i rummet frågade de varann vad det där kunde vara för ett barn och kom slutligen fram till att detta måste vara ett av de förbannade barnbarnen.

En flicka som jag kände hade ett förkläde. Det var ett broderat förkläde och hon hade hittat det i en skyttegrav. Kriget var slut i den utsträckning som krig tar slut. Men flickan gick varje dag och rotade i förkolnade ruiner och stinkande skyttegravar på jakt efter souvenirer. Dem tänkte hon sälja till livströtta turister som kom om våren för att fälla en tår över befolkningens elände. Flickan kom på att det fanns krafter dolda i förklädet. Hon hängde ut det på vädring i vackert väder och månsken och då doftade det syre om förklädet. Så gjorde flickan en säck av förklädet genom att knyta ihop hörnen och så gick hon runt om nätterna och samlade stjärnor. Stjärnorna föll ned i förklädet och syntes i flickans ögon. En kväll bestämde hon sig för att åter vädra förklädet för att stärka kraften. Det var en mörkmulen natt och när flickan vaknade på morgonen var förklädet stulet. Då visste flickan att det var nån som spionerade på henne.

Saga till Sigfús Daðason

Det var en gång en liten flicka och hon fick inte lov att vara glad så hon var jämt förskräckligt allvarlig. Som tiden led började folk säga på släktkalasen: Det här måste vara ett fantastiskt begåvat barn. Men ibland när den lilla flickan promenerade ensam längs stranden i vargaväder hördes hon ge upp krampaktiga skrattsalvor vilket är vanligt bland hästar med hemlängtan.

Det var en gång en liten flicka som hade en mormor. Det går inte att fästa på papper vad denna mormor gjorde med sitt barnbarn, men om din fantasi är så sjuk att du börjar misstänka vad denna mormor gjorde med den lilla flickan skulle du utan tvekan föreslå att mormodern ställdes framför en avrättningspatrull.

Det var en gång en flicka som alltid hade känslor. Hon höll på att spricka av känslor, skickade dem åt alla håll och använde dem mest till att bli förälskad i pojkar och således blossade hon av kärlek och åtrå. Flickan höll på att brinna upp som ett nyårsbål och saknade den kontroll, ödmjukhet och trygghet som behövdes för att kanalisera dessa känslor. Hennes hjärta och hennes själ höll på att försmäkta och i detta tillstånd gick hon den smala stigen upp mot gömmefjällen. Försynen sände henne då två änglar med budskap, änglarna hjälpte flickan och visade henne sanningen. När hon steg upp ur havet brann jorden och hon förstod att gud hade skapat världen av känslor och att känslor är bränsle för idéer. Hon drömde om att skapa en värld på en teater och döpa verket barn äger en värld, för barnen berättade jämt för henne varför himlen var blå, vad strömmar och drömmar var, lite om elektricitet och frukter och så bad de henne att inte glömma magin.

Es war einmal ein kleines Mädchen, das hatte einen Seehund. Sie wohnte allein in einer Hütte am Strand, denn ihr Vater und ihre Mutter gingen im Krieg verloren. Das kleine Mädchen stellte das Sprechen ein und begann, sich etwas träumen zu lassen. Als sie einen Seehund traf, wußte sie nicht, ob dies in Wirklichkeit oder in der Phantasie geschah. Der Seehund wurde des kleinen Mädchens Freund. Dann starb sie, und der Seehund weinte und zo sie hinunter zum Meeresboden und beerdigte sie dort.

Es war einmal ein Mädchen, das immer Bäume umarmte. Niemand wußte, welchem Zweck dies diente, aber alle wußten, daß sie niemals Menschen umarmte. Man sah sie abends in Gärten, wo sie sich heftig an die Bäume drückte, ihre Wange an die rauhe Rinde schmiegte und die Lippen bewegte. Sie streichelte sie zum Abschied und lief hinüber zum nächsten Garten oder zur nächsten Straßenecke. Eines Abends legte ein Baum seine Zweige um das Mädchen, es ist nicht gelungen, sie von dort zu lösen und sie trägt eine Miene, als hätte sie die Welt besiegt. Dieser Baum steht and der Ecke Su urgata und Vonarstræti und sie ist geschützt.

Ein kleines Mädchen, das ich kannte, lebte bloß von Fischherzen. Sie besaß Goldfische in einm Bassin und war tagsüber mit den Fischen allein zu Hause. Ihr Vater und ihre Mutter kaufte ihr immer neue und neue Fische, denn wenn sie abends von der Arbeit nach Hause kamen, sagte sie, daß dieser Fisch heute gestorben sei und drei andere gestern. Wenn sie das Mädchen fragten, was sie mit den toten Fischen gemacht hätte, sagte sie, daß sie sie in einem Loch im Garten begraben oder in den Müll geworfen habe. Also kauften sie immer neue Fische, weil sie so viel alleine zu Hause war. Aber eines Tages, als die Mutter alle Zimmerpflanzen umtopfte, fand sie in jedem einzelnen Blumentopf Fischleichen. Nach strengem Verhör stellte sich heraus, daß das Mädchen die Fische getötet hatte, indem sie ihnen das Herz herausschnitt und täglich ein Fischherz aß. Und als sie fragten, warum sie das verflixt nochmal getan hatte, da wußte sie nicht, warum sie verflixt nochmal die Fischherzen gegessen hatte. Da steckten sie sie in die Kinderpsychiatrie. Sie hätte es wissen müssen, warum.

Das Mädchen, das ein Dieb war, stahl sich hinaus in die ganze Gegend und stahl alles, was es tragen konnte. Sie klaute Bäume, Bücher, Kerzenständer, Stielgläser, Bibeln, Sätze, Kappen, Bälle, Leuchtreklamen, Schubladen, Erdnußbutter, Früchtekörbe, Parties, Fahnen, ein rotes Kleid und eine weiße Blume aus dem Theater. Es war richtig fein bei ihr zu Hause, so daß sie ein Klaumuseum einrichtete, und natürlich durfte niemand das Museum besichtigen, außer einigen Einbrechern, die sie gut kannte.

Es war einmal ein Mädchen, das blickte in so vielen Augen, daß sie krank davon wurde und schließlich daran zu denken begann, wie Augen wohl schmecken würden und daß es sicherlich kitzelig sei, unzählige Augen im Magen zu haben, so rund und glitschig, und als sie schließlich auf dem Scheiterhaufen verbrannt wurde, erhob sie ihre Stimme über die Menschenmenge und sagte, daß sie auf Seelenfang gewesen wäre und das sie nichts bereue, und dann starrte sie allen in die Augen, als sie verbrannte.

Für Linda Vilhjálmsdóttir

Diese Geschichte handelt vom Zigarettenmädchen. Immer wenn sie einen Pfeil ins Auge bekam, einen Schuß in die Brust oder einen Speer in den Bauch, zog sie ein welkes Zigarettenpäckchen aus der Gesäßtasche, wählte sich mit großer Sorgfalt eine Zigarette und zündete sie an. Dann stand sie in der Ecke mit der Zigarette im Mundwinkel, dem Pfeil im Auge, dem Schuß in der Brust und einem Speer im Bauch und rauchte mit einer widerlich gerissenen Miene. Schließlich blieb diese Miene an ihr haften, weil sie immer fort rauchte.